den 12/11-07 dog min farfar. Det har gått 2 år nu men jag minns ditt sista andetag som igår. Att vara med om nåt sånt här känns både bra och dåligt. Bra var det för att det va så skönt att vara med och vara hemma när du lämnade oss. Att sitta i samma rum och att höra ditt allra sista andetag och att direkt veta att nu är det slut. Dåligt är det såklart för att jag ville aldrig att det här skulle hända. Det här är det värsta som nånsin har hänt mig. Jag saknar dig verkligen så att det gör ont. Du var den första som dog som stog mig RIKTIGT nära. Det var alltid till dig och farmor jag gick till när jag var rädd, ibland kom ni också till mig. Och du blev alltid glad när vi kom. Det var dig man sprang till först när man var liten.
Och jag fattar inte hur du har kunnat varit så pigg och glad ända fram tills dagen innan du dog. När du va ung så fastnade du i en maskin så du fick ta bort ena benet. Du har haft lunginflamation många gånger. Du har haft hjärtfel. Och en vinter för ungefär 5 år sen så hade du så mycket på en gång så inte ens läkarna trodde att du skulle överleva, men du va stark och överlevde allting. När jag tänker efter så var du den starkaste person jag nånsin träffats. När du satt där i rullstolen och knappt kunde höra vad nån sa och när du hosta så man blev rädd att du skulle tappa andan så tänkte man att du orkar snart ingenting längre. men då hade du verkligen inte kunnat klarat av alla lunginflamationer och hjärtfel och såna saker. Så du har varit stark. Och jag kommer alltid ha ett starkt minne av dig, jag kommer höra dina hjärtslag som klickar av ditt metallhjärta. Jag kommer aldrig glömma dig!
Jag saknar dig farfar<3

Would you know my name, if I saw you in heaven?